Task force bär: mobilisering mot arbetskraftsexploatering

Task force bär är ett sätt att pröva nya former för myndighetssamverkan. Relevanta myndigheter inom samverkan mot arbetslivskriminalitet bjöds in att delta, tillsammans med civilsamhället, fackförbund och kommuner. 

Stora risker för arbetskraftsexploatering i bärbranschen 

Genom dialoger inom Task force bär identifierades några av de stora riskerna kring arbetskraftsexploatering inom bärbranschen.  

Otydligt lönesystem och bristande transparens 

Lönesystemet är oförutsägbart och kräver ofta långa och oskäliga arbetstider. Många bärplockare anländer till Sverige med skulder för resor och rekryteringsavgifter. Sedan dras ytterligare kostnader för boende och mat från lönen. En bristande transparens kring dessa avdrag gör det svårt för arbetstagarna att förutse sin slutliga ersättning.  

För att kunna betala av skulder och samtidigt tjäna pengar att ta med hem tvingas många att arbeta utanför kollektivavtalets ramar. Ett lönesystem som möjliggör rimliga arbetstider och skälig inkomst behöver utvecklas, där ekonomiska risker bärs av företagen snarare än av arbetstagarna.  

En lösning skulle kunna vara att införa “employer pays principle” som innebär att arbetsgivaren står för alla kostnader kopplade till rekryteringen. Resekostnader, visum, försäkring eller medicinska tester är exempel på saker som arbetstagare behöver betala i samband med arbete utomlands. Många tar därför lån via rekryteringsföretagen för att kunna få ett arbete. Om hela kostnaden för att rekrytera personal från andra länder istället hamnar hos arbetsgivaren skulle arbetstagarna inte behöva skuldsätta sig för att komma hit. 

Oklarheter i arbetsgivaransvar  

Vid rekryteringen av personal agerar svenska bärplockningsföretag ofta uppdragsgivare medan thailändska bemanningsföretag formellt är arbetsgivare. Genom den strukturen kan det svenska företaget undvika sociala avgifter och skatter samtidigt som arbetsgivaransvaret är otydligt. Det bidrar till att det är svårt att utkräva ansvar när exempelvis arbetsförhållanden brister.  

En förbättring skulle vara att bärplockarna anställs direkt av svenska företag, vilket skulle förenkla både tillsyn och ansvarsfördelning. 

Svårt med kontroller och brister i stödsystem 

Bärplockare flyttas ofta snabbt mellan olika platser i Sverige. Något som försvårar uppföljning och kontroller för både fackförbund och kommun.  

Ofta betalas löner ut via bemanningsföretag direkt till konton i Thailand vilket gör det svårt att kontrollera att lönerna motsvarar avtalade villkor. Arbetstagarna förlorar också eventuella fackliga medlemskap vid hemresan vilket förhindrar fortsatt juridiskt stöd.  

Kommunernas kontroller av arbetstagares arbets- och boendeförhållanden är också svårarbetade på grund av de oklara ansvarsförhållandena. Att delge en aktör som inte har bolag i Sverige är exempelvis något som kommuner brottas med. Socialtjänsten har ansvar för att stötta personer utsatta för människohandel och exploatering men geografiska avstånd och resursbrist i mindre kommuner gör det svårt att erbjuda individanpassat stöd. Dessutom söker drabbade sällan aktivt hjälp från myndigheter, vilket ytterligare försvårar insatser. 

Svårt att driva straffrättsliga ärenden 

Det är få fall av misstänkt arbetskraftsexploatering som anmäls och leder till åtal. Lagstiftningen är komplex och många omständigheterna kring brotten svåra att bevisa. Det behövs mer vägledning och kunskap hos myndigheter för att kunna genomföra effektiva förundersökningar. Brottstypen är tidskrävande att utreda. Det är därför viktigt att tillräckliga resurser prioriteras för arbetet.  

Utredningar försvåras av att incitamenten för brottsoffer att medverka är låg. Det finns behov av att förbättra stödet till brottsutsatta och även möjligheterna att utkräva kompensation för exempelvis utebliven lön. 

Fortsatt arbete med Task force 

Utvärderingen av projektet visar att Task force bär har bidragit till både konkret arbete mot exploatering och kortare kommunikationsvägar mellan myndigheter. Deltagarna rapporterade ökad kunskap om arbetskraftsexploatering, bättre insikt i respektive myndighets ansvarsområden och en starkare motivation att fortsätta arbetet. Det har skapat en plattform för aktörer att utbyta information, identifiera brister och snabbt kunna mobilisera för rätt stöd när det finns behov.