Identifiering

1.1 Identifiering – vems ansvar?

I Sverige finns inte något etablerat system för att ge en person formell status som offer för människohandel i landet, utöver att personen i fråga bedöms vara målsägande i en förundersökning. Läs mer om det straffrättsliga förfarandet i steg 5.

Eftersom det inte finns någon särskilt utpekad aktör som har funktionen att formellt identifiera offer, kan alla aktörer med kunskap inom området identifiera förmodade offer för människohandel.

Regionkoordinatorerna och NSPM:s stödtelefon finns som stöd för yrkesverksamma för att bedöma om en person kan vara offer för människohandel. Migrationsverket har samordnare som kan ge stöd till sina handläggare i bedömningen.

1.2 Tecken att vara uppmärksam på

Människohandel drabbar kvinnor, män, flickor, pojkar och transpersoner. Att känna igen tecken och indikatorer kan vara ett sätt att bli extra vaksam på att en person kan vara utsatt för människohandel.

Det är viktigt att komma ihåg att den individuella situationen för förmodade offer varierar, och att en samlad bedömning av iakttagelser och offrets egen berättelse alltid måste göras.

Förekomsten av en eller flera indikatorer från en lista innebär givetvis inte automatiskt att en person är utsatt för människohandel.

Inte heller innebär avsaknaden av indikatorerna i listan i föregående avsnitt, se avsnitt 1:1, att det inte kan vara fråga om människohandel ändå. Följande är exempel på allmänna indikatorer på människohandel. Fotnot 1.

Offer för människohandel kan: 

1. Visa tecken på att deras rörelsefrihet kontrolleras.

2. Känna att de inte kan lämna den situation de befinner sig i.

3. Visa rädsla eller oro om de blir kontaktade.

4. Utsättas för våld eller hot om våld mot dem själva, deras familjer eller närstående.

5. Ha skador som verkar vara ett resultat av våld eller någon form av kontroll.

6. Eventuellt misstro myndigheterna.

7. Utsättas för hot om att bli överlämnade till myndigheter.

8. Ha lämnat över sina pass eller andra id-handlingar till någon annan.

9. Ha falska rese- eller id-handlingar.

10. Eventuellt inte tala det lokala språket och känner inte till den plats där de bor eller arbetar.

11. Ha en tredje part som för deras talan när de utfrågas.

12. Agera som om de kontrolleras av en annan person.

13. Utsättas för fysisk bestraffning.

14. Få låg eller ingen betalning för sitt arbete

15. Bo eller sova i bristfälliga boenden

16. Sakna tillgång till sjukvård.

17. Sakna tillgång till sina personliga tillhörigheter.

18. Sakna social samvaro.

19. Ha lite eller ingen kontakt med familjemedlemmar.

20. Sakna möjligheten att kommunicera fritt med människor.

21. Hållas kvar i utnyttjandet på grund av deras skuld till gärningspersonen.

22. Befinna sig i en beroendesituation gentemot tredje part.

23. Ha vilseletts om vad de ska ägna sig åt i destinationslandet.

24. Ha fått sina resekostnader betalda av mellanhänder som de måste betala tillbaka genom arbete eller andra tjänster.

1.3 Fastställa identitet

Det kan förekomma att förmodade offer för människohandel har använt sig av olika id-handlingar eller identiteter i olika länder. Om det förmodade offrets ålder inte definitivt kan fastställas, och det finns skäl att tro att offret är ett barn, måste involverade myndigheter utgå från att offret är ett barn. De måste då erbjuda relevanta stöd- och skyddsåtgärder i avvaktan på att ålder går att fastställa. Fotnot 2.

När det handlar om en utländsk person utan identitetshandlingar måste den behöriga myndigheten som bistår i Sverige oftast kontakta ursprungslandets ambassad eller konsulat för att verifiera identiteten och medborgarskapet hos den person som fått stöd, och ansöka om att identitetshandlingar eller andra dokument utfärdas.

Ambassader och konsulat ska inte kontaktas om den person som får stöd har uttryckt ett önskemål om att ansöka om asyl, eller befinner sig i en pågående asylprocess. Kontakt ska då i stället tas med Migrationsverket.

Vill du veta mer om människohandel?

Jämställdhetsmyndigheten har tagit fram en gratis webbutbildning som ger kunskap om sexuell exploatering av barn. Ta del av webbutbildning om sexuell exploatering av barn, prostitution och människohandel. 

1.4 Att göra polisanmälan

När offer för människohandel identifieras av polis i polisens verksamhet ska polisen upprätta en anmälan om misstanke om brott. När offer för människohandel identifieras av exempelvis hälso- och sjukvård eller socialtjänst lyder de under sekretess inom respektive verksamhet enligt Offentlighets- och sekretesslagen.

Vid misstanke om brott med lägst ett år i straffskalan får uppgifter trots sekretess lämnas till polis eller åklagare. Fotnot 3. Det finns således möjlighet att göra en polisanmälan om misstänkt människohandel även om den brottsutsatte själv inte gör detta.

När det gäller misstankar om brott mot barn bryts sekretessen även när det gäller mindre allvarliga brott. Fotnot 4. Socialnämnden bör vid misstanke om människohandel med barn göra en polisanmälan, såvida det inte strider mot barnets bästa. Fotnot 5. Socialtjänst kan även i vissa situationer lämna de uppgifter till polis som behövs för ett omedelbart polisiärt ingripande av någon som kan antas vara under 18 år. Fotnot 6. 

När det gäller enskilda, eller aktörer som inte omfattas av sekretess, kan vem som helst som misstänker människohandel göra en polisanmälan. Det är sedan polisen som tar ställning till hur de går vidare med anmälan.

Resultatet av en polisanmälan 

En polisanmälan kan leda till att en förundersökning om brott inleds. Om det finns en utpekad gärningsperson ska en förundersökning om människohandel alltid ledas av åklagare. Om den som blivit utsatt för brottet är ett barn ska en förundersökning om människohandel alltid ledas av åklagare även om det inte finns en utpekad gärningsperson. Fotnot 7.

Det är viktigt att brottsrubriceringen anges som människohandel när en brottsanmälan görs till polisen, detta för att anmälan ska utredas av rätt enhet och för att en åklagare ska kopplas in.

En brottsutredning underlättas om den brottsutsatte själv vill medverka i utredningen, men det är inget formellt krav. Om ett offer för människohandel som saknar uppehållstillstånd vill ha betänketid för att återhämta sig, och för att kunna ta ställning till om hen vill samarbeta med de brottsutredande myndigheterna, ska förundersökningsledaren eller socialnämnden ansöka om det för offrets räkning, Fotnot 8.

Läs mer om betänkandetid under steg 2: Akut skydd

1.5 Ansöka om insatser

Socialtjänsten är den myndighet som har det yttersta ansvaret för att enskilda som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialtjänsten har också ett särskilt ansvar för barn och unga. Fotnot 9. Ett ärende kan aktualiseras hos socialtjänsten genom en ansökan om insatser, anmälan om misstanke att barn far illa, eller på annat sätt.

Vissa utpekade myndigheter och yrkesverksamma har en särskild skyldighet att anmäla till socialtjänsten när det finns misstanke om att barn far illa, och att lämna uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av ett barns behov av skydd och stöd. Fotnot 10. Det gäller oro för såväl barn som själva misstänks vara utsatta för människohandel, som barn till offer för människohandel eller barn till misstänkta gärningspersoner. 

Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten bryter sekretessen mellan myndigheter vid oro för barn. Fotnot 11. Polisen ska fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Fotnot 12.

Att skapa trygghet för offret

Vuxna som utsatts för människohandel behöver ansöka om insatser från socialtjänsten och kan behöva få hjälp med att göra en ansökan.

Eftersom en del offer för människohandel bär med sig misstro mot myndigheter är det viktigt att skapa trygghet genom att yrkesverksamma tidigt har täta och motiverande kontakter med det förmodade offret. Regionkoordinatorerna och även aktörer inom Plattformen Civila Sverige mot människohandel eller andra aktörer inom civilsamhället kan ha en stödjande funktion i detta skede.

Även barn, vårdnadshavare, god man eller förvaltare kan ansöka om insatser från socialtjänsten. Barn över 15 år har rätt att själva föra sin talan och kan ansöka om insatser även utan att vårdnadshavare företräder barnet. Barn över 15 år ska få sin sak prövad oavsett vårdnadshavares inställning. Fotnot 13.

1.6 Olika aktörers ansvar – en sammanfattning

1.7 Referenser

1. Hämtade från BRISEIS Manual Människohandel för tvångsarbete – Identifiering av offer - Strategier för yrkesverksamma, APAV/Brottsoffermyndigheten 2014. Även andra aktörer, bland andra International Labour Organization (ILO), har tagit fram listor på indikatorer som kan vara till hjälp för att uppmärksamma offer för olika former av människohandel, Operational indicators of traffcking in human beings, ILO 2009.

2. Artikel 10.3 Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, Artikel 13.2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU.

3. 10 kap. 23 § offentlighet- och sekretesslag (2009:400) (OSL), även generalklausulen i 27 §.

4. 10 kap. 21 § OSL.

5. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, SOSFS 2014:6 sid 6 samt Socialstyrelsen (2012): Socialnämndens ansvar för polisanmälan vid misstanke om brott mot barn.

6. 10 kap. 20 § OSL anger att: Sekretessen enligt 26 kap. 1 § hindrar inte att en uppgift som behövs för ett omedelbart polisiärt ingripande lämnas till Polismyndigheten när någon som kan antas vara under arton år påträffas av personal inom socialtjänsten 1. under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling, eller 2. om den unge påträffas när han eller hon begår brott.

7. Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2005:9) om ledning av förundersökning i brottmål.

8. 5 kap. 15 § 2 st utlänningslagen.

9. 2 kap. 1 5 kap 1 § § SoL.

10. 14 kap. 1 § SoL

11. 10 kap. 28 § OSL.

12. 6 § polislagen (1984:387).

13. Socialstyrelsen (2015): Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten, 11 kap. 10 § 2 st SoL.